Viktiga personer/ Turkiska folket

Mustafa Kemal Atatürk (född Mustafa; senare känd som Mustafa Kemal Pascha), född 19 maj 1881 i Selânik i Osmanska riket, död 10 november 1938 i Istanbul i Turkiet, var en turkisk militär och revolutionär politiker. Han grundade det moderna Turkiet och var dess förste president från 29 oktober 1923 fram till sin död 1938. Han var ledare för Republikanska folkpartiet.

Mustafa Kemal föddes den 19 maj 1881 i Selânik i Osmanska riket. Han var son till tulltjänstemannen Ali Rıza Efendi och Zübeyde Hanim, dotter till Sofuzade Feyzullah Ağa. Redan i tidig ålder fick Mustafa börja i kvartersskolan Hafiz Mehmet. I enlighet med hans fars vilja bytte han senare till Semsi Efendi-skolan. Samma år, 1888, dog fadern. År 1893 började han i militärskola. I skolan kallade hans matematiklärare honom enligt uppgift Kemal ("fullkomlig"), vilket blev hans mellannamn. År 1899 började han militärhögskolan och 1902 gick han ut skolan som löjtnant. Därefter påbörjade han krigsakademin och 11 januari 1905 slutade han på skolan som major. Han fick aldrig några egna barn, men adopterade Sabiha Gökçen, Afet inan, Fikriye, Ülkü, Nebile, Rukiye, Zehra och Mustafa (Mustafa är den enda pojken som Atatürk adopterade). Abdurrahim och Ihsan adopterades inte men Atatürk tog dem i förvar.

President.

År 1923 utropades republiken Turkiet med Kemal som president. Han genomförde omfattande reformer och förde Turkiet i västlig riktning. Bland annat infördes det latinska alfabetet och många religiösa ämbeten avskaffades. Han moderniserade även det turkiska språket från arabiskt och persiskt inflytande. Turkiskan blev det språk man talade i skolorna. Atatürk ändrade även böneutropen till turkiska, vilket senare ändrades tillbaka efter hans död.

En namnreform genomfördes 1934, där alla turkar ålades att anta ett efternamn. Namnet Atatürk ('turkarnas fader') erhöll Kemal själv som en hedersbevisning av nationalförsamlingen 1933.

Recep Tayyip Erdoğan, född 26 februari 1954 i Kasımpaşa i Istanbul, är Turkiets premiärminister sedan den 14 mars 2003. Han är partiledare för Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) som innehar en majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. Erdoğan var Istanbuls borgmästare mellan 1994 och 1998. Han utexaminerades år 1981 från Marmara University och var också en semi-professionell fotbollsspelare från 1969 till 1982.

Erdoğan valdes till borgmästare för Istanbul i de lokala valen den 27 mars 1994. Han avgick från sitt ämbete med tvång och dömdes till fängelse för att han deklamerat en dikt under ett offentlig tal i provinsen Siirt den 12 december 1997, med orden "moskéerna är våra baracker, de troende är våra soldater och minareter är våra vapen". Dikten påstås ha citerats ur en bok publicerad av ett statligt företag och att boken hade rekommenderat till lärare av utbildningsministeriet. Efter sex månader i fängelse grundade Erdoğan Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) den 14 augusti 2001. Från dess första år blev AKP den mest offentligt stödda politiska rörelsen i Turkiet. I det allmänna valet 2002 segrade partiet med nästan två tredjedelar av platserna i parlamentet och kunde därmed bilda den första enpartiregeringen i Turkiet på 9 år. Det har kritiserats i det starkt sekulära Turkiet för att förespråka en islamisk stat, men anses av sina egna anhängare vara ett moderat muslimskt parti.

Som premiärminister genomförde Erdoğan ett flertal reformer. 45 år efter att Turkiet undertecknat ett associeringsavtal med EU, började förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU under Erdoğans ämbetstid. Parallellt med detta, inflationen, som i årtionden hade försvagat och drabbat landets ekonomi, kunde tas under kontroll och den turkiska liran återfick sin forna prestige genom eliminering av sex nollor.

Räntorna sänktes och inkomsten per capita ökade markant. AKP vann valet 2007, vilket gjorde det till första gången på 52 år som ett parti i regeringsställning ökade sina röster för en andra mandatperiod. I valen 2011 omvaldes han för en tredje mandatperiod och Erdoğan fortsatte som premiärminister. Erdoğan är det längst sittande premiärministern i Turkiet sedan Adnan Menderes 1960.

Erdoğan föddes i Kasımpaşa, en förort till Istanbul. Hans familj kommer ursprungligen från Rize provinsen. Den turkiska historikern Cezmi Yurtsever hävdar att Erdoğan faktiskt härstammar från familjen Bagatlı Recep, en stor muslimsk turkisk familj som bosatte sig runt Trabzon efter Mehmet II erövring av staden. Bagatlı Recep dog år 1916 efter att ha kämpat mot invaderande ryska och armenska trupper.^[1]

Erdoğan tillbringade sin tidiga barndom i Rize, där hans far arbetade inom den turkiska kustbevakningen.^[2] Familjen återvände till Istanbul när Erdoğan var 13 år gammal.^[2] Som tonåring sålde han saft och sesambullar (Simit) på gatorna i Istanbuls grövre distrikt för att tjäna extra pengar.^[2] Erdoğan växte upp i en observant muslimsk familj och tog examen från grundskolan Kasimpasa Piyale år 1965 och från Istanbul religiösa yrkesutbildning år 1973 (Imam Hatip skolan). Han fick sin gymnasieexamen från Eyüp High School. Han studerade företagsekonomi vid Aksaray School of Economics (idag kallat Marmara University Fakulteten för ekonomi och administrativa vetenskaper).

I sin ungdom spelade Erdoğan semi-professionell fotboll för en lokal klubb.^[3][4][5] Arenan för den lokala fotbollsklubben i distriktet han växte upp i, Kasimpasa SK är uppkallad efter honom.

Erdoğan gifte sig med Emine Gülbaran (född 1955 i Siirt), som han träffade under en konferens den 4 juli 1978.^[6] Paret har två söner (Ahmet Burak, Necmeddin Bilal) och två döttrar (Esra, Sümey).^[6]

Kurdistan är ett statsövergripande område och en autonom region i norra Irak. Hela området Kurdistan med omstridd utbredning består av områden i sydöstra Turkiet, norra Irak, nordvästra Iran och nordöstra Syrien. Området består till överväldigande delen av en kurdisk befolkning.^[4] Trots kurdernas mångåriga kamp för en egen nation har Kurdistan aldrig erkänts som en suverän stat.^[5] Vissa kurdiska organisationer, som etniskt företräder den största folkgruppen i respektive område, har under många år fört en kamp med politiska och/eller militära medel för att vinna kurdisk autonomi eller för att skapa en kurdisk stat.^[6][7] Kurdistan är ingen nationalstat, är inte erkänt och har inga landgränser, förutom i den södra delen. Kurderna kan däremot kallas en nation, eftersom de har ett språk samt en gemensam historia och kultur.

Bland andra irredentiska etniska grupper i området, med anspråk på autonomi eller självständighet, finns assyrier och turkmener. De irredentiska gruppernas intressen befinner sig i många fall i olöslig territoriell konflikt. Turkiet har ofta med hårda metoder bekämpat alla försök till kurdisk självständighet också genom ett konstitutionellt förbud mot att använda det kurdiska språket. Det finns ett starkt motstånd inom Iran, Irak, Turkiet och Syrien mot att tillerkänna kurderna de fri- och rättigheter som de kräver. Flera kurdiska journalister, författare och verksamma politiker har de facto gripits av bland andra irakisk, iransk, syrisk och turkisk polis och därefter fängslats, torterats och avrättats.

Kurdistans utbredning.

Norra Kurdistan i Turkiet

Den etniska befolkningsgruppen kurder utgör 25 procent av Turkiets befolkning (19 miljoner). De bor främst i de sydöstra delarna av Turkiet och utgör norra Kurdistan. Men de har även flyttat till exempelvis Istanbul, Alanya och Antalya där turismen ger arbetstillfällen. Också i Konyaområdet finns en betydande kurdisk befolkning, dit de tvingades för omkring 200 år i ett statligt försök att turkifiera dem. Emellertid har de lyckats bevara sitt språk och många turkar har anammat kurdernas kultur och språk.

Södra Kurdistan i Irak.

Kurderna i Irak bor främst i norra Irak och utgör södra Kurdistan. De är en femtedel av befolkningen, omkring sex miljoner. Efter Gulfkrigets slut 1991, fick den irakiska provinsen Kurdistan beskydd av FN samt av USA och dess allierade. I skydd av flygförbudszonen över norra Irak fann kurder det utrymme som krävdes för att skapa en viss autonomi.

Östra Kurdistan i Iran.

De etniska kurderna utgör i Iran omkring 14 procent (10 miljoner) av befolkningen och är koncentrerade främst till de nordvästra delarna av landet och utgör östra Kurdistan. Många delar anses splittring till kurdiska nationalitet av iranska regimen, exempel räknas LEKI lurer som en stam som ett del av luriska befolkning och inte som kurder trots att de anser sig vara kurder och trots att deras språk, kultur och linguistisitet tillhör en del av kurdiska nationen. Totalbefolkningen är oklart i östra Kurdistan men som minst är kurderna 8 miljoner, men enligt kurdernas uppskattning är kurderna mellan 12-15 miljoner i östra Kurdistan.

^[8]

Västra Kurdistan i Syrien.

De etniska kurderna i Syrien är främst bosatta i al-Hasakahprovinsen och utgör västra Kurdistan. De viktigaste städerna i regionen är Qamişlo och Hesîçe. Man uppskattar att cirka 9 procent (2 miljoner) av Syriens befolkning är etniska kurder. I mars 2004 uppstod blodiga sammandrabbningar på en fotbollsmatch mellan det kurdiska hemmalaget och det arabnationalistiska laget Dayr al-Zur i Qamişlo där poliserna på plats tog nationalisternas parti. Det uppges ha krävt närmare 100 dödsoffer.^[9] Efter denna händelse uppstod flera upplopp där ytterligare minst 30 personer dödades och många fängslades.^[10]

Turkiet (turkiska: Türkiye), officiellt Republiken Turkiet (Türkiye Cumhuriyeti), är ett eurasiskt land som sträcker sig över halvön Anatolien i sydvästra Asien och Balkanhalvön i sydöstra Europa. Turkiet gränsar till åtta länder: I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien. Det gränsar till Medelhavet i söder, Egeiska havet i väster och Svarta havet i norr. Turkiet innehåller också Marmarasjön, som används av geografer som gränslinje mellan Europa och Asien.

I det område som utgör dagens Turkiet har flera historiska riken uppstått, såsom Bysantinska riket och Osmanska riket. Turkiet är en viktig regional makt i denna del av Eurasien med kulturellt och ekonomiskt inflytande i området mellan Adriatiska havet i väster och Kina i öster, Ryssland i norr och Mellanöstern i söder, och har kommit att få en ökande strategisk betydelse.^[4][5]

18 procent av Turkiets befolkning beräknas vara kurder, men siffran har även uppskattats vara runt 20 procent.Majoriteten av dessa bor i de sydöstra regionerna i Turkiet. I vissa av dessa utgör kurderna en majoritet av den regionala befolkningen.

Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick. Republiken Turkiet upprättades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president, sedan Osmanska riket upplösts efter första världskriget. Sedan dess har Turkiet blivit allt mer integrerat med väst, samtidigt som man odlar förbindelser med öst. Turkiet tillhör grundarländerna till FN,Islamiska konferensen,OECD,och OSSE, är medlem av Europarådet sedan 1949,och av Nato sedan 1952.^[12] Turkiet förhandlar sedan 2005 med Europeiska unionen om medlemskap, och har varit associerad medlem av EU sedan 1963.Turkiet är även medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i världen.

Det geografiska området för dagens Turkiet var ett viktigt historiskt område under forntiden och antiken. Anatoliska halvön (även kallad Mindre Asien), som utgör större delen av dagens Turkiet, är ett av de äldsta kontinuerligt bebodda områdena i världen. De östra delarna har utgjorts av det historiska Armenien även kallat Västarmenien. De tidigaste neolitiska bosättningarna som Çatalhöyük, Çayönü, Nevali Cori, Hacılar, Göbekli Tepe och Mersin anses tillhöra de tidigaste mänskliga bostadsorterna i världen.^[14] Bosättningen i Troja börjar i neolitisk tid och pågår in i järnåldern. Under den kända historien har indoeuropeiska språk, semitiska språk, sydkaukasiska språk och många språk med okända släktskapsförhållanden talats i Anatolien. Vissa forskare har föreslagit Anatolien som det hypotetiska centrum som de indoeuropeiska språken spreds från.

Det första större riket i området var hettiternas, från 1700-talet till 1200-talet f.Kr. De indoeuropeisk-talande hettiterna utvecklade en högkultur från centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid på 1300-talet f.Kr., förutom nästan hela Anatolien, även stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak. Senare blev frygierna dominerande tills deras riket förstördes av kimmerierna på 600-talet f.Kr. De mäktigaste av Frygiens efterföljarstater var Lydien, Karien och Lykien.

Anatoliens västkust och svartahavskusten beboddes samtidigt av joner och eoler, två av de antika grekiska folken. Assyrierna bebodde delar av sydöstra Turkiet så långt tillbaka som 1950 f. Kr.Tushhan var assyriernas provinshuvudstad i sydöstra Turkiet 900-600 f.Kr. Assyrierna regerade över sydöstra Turkiet ända fram till år 612 f.Kr., då det assyriska riket erövrades av Babylonien.Hela området erövrades av det persiska akemeniderriket under 500- och 400-talen f.Kr. och senare av Alexander den store år 334 f.Kr.^[19] Anatolien delades senare i ett antal små hellenistiska riken (däribland Bitynien, Kappadokien, Pergamon och Pontos), vilka alla hade underkastats Romerska riket vid mitten av första århundrade f.Kr. År 324 e.Kr. valde den romerske kejsaren Konstantin den store Bysans till ny huvudstad, och döpte om den till Nya Rom (senare Konstantinopel och Istanbul). Efter Västromerska rikets fall blev staden huvudstad i Bysantinska riket (Östromerska riket).

I Turkiet bor det enligt kurdiska uppgifter 19 miljoner kurder. Ny statistisk från år 2012 från den turkiska statistiska centralbyrån visar att det bor mer än 22 miljoner kurder ^[2][3][4] i landet. Enligt en oberoende uppskattning från 1991 så låg siffran på 11 miljoner.^[9] Den högsta siffran gör gällande 25 miljoner^[10][11][12].

De utgör hälften av alla kurder och 18-25 eller 30 procent av Turkiets befolkning. Om man även räknar med halvkurder, blir antalet avsevärt större, eftersom blandäktenskap är vanliga. Ismet Inönü, var halvkurd och den numera fängslade PKK ledaren Abdullah Öcalan hävdar att han är halvturk.

Efter den turkiska revolutionen antog Turkiet en författning, som förnekade att det fanns andra inhemska folkgrupper än turkar. En orsak därtill, var att den nationalism som blossade upp på 1800-talet i de olika delarna det Osmanska riket, var en viktig anledning till dess sönderfall. De turkiska myndigheterna använde inte begreppet "kurder" officiellt förrän på 1990-talet.

När den väpnade delen av partiet PKK 1984 började bekämpa statsmakten militärt, proklamerade den turkiska regeringen undantagstillstånd för landets sydöstra delar. Kriget pågick fram till 1999, då PKK:s ledare Abdullah Öcalan sattes i fängelse. År 2004 började kurdiska aktivister på nytt med militära aktioner. Under hela kriget dödades mer än 35 000 människor. Som en del i Turkiets strävan att bli medlem i EU, försöker man nu att förbättra situationen för landets minoriteter.

Kurder är aktiva inom alla områden, både i Turkiet och i norra Kurdistan. Omkring 30 procent av ledamöterna i parlamentet är kurder och samma andel gäller även för toppledare i näringslivet. Tre av landets tidigare presidenter har varit av delvis kurdiskt ursprung^[13] Omkring 10 miljoner kurder har flyttat från konfliktområdena i östra Turkiet till städerna i västra Turkiet. Undersökningar har visat att en majoritet av kurderna i Turkiet, 59 procent, är emot en separation och en egen stat.^[14]

Fortsätt gärna läsningen på.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Turkiet